.

Jag förstår mig inte riktigt på människor som sätter sig i situationer gång på gång/om och om igen och bara klagar. Att det är för jävligt, att man är less, att man tröttnat, bara gråter mer eller mindre hela tiden... Jag fattar inte VARFÖR man hamnar där igen då, springer in i samma vägg IGEN istället för att ändra riktning... Självplågeri, älskar man sig själv så lite att man inte kan vara stark nog att ta sig ur skitsituationer. Många har nära vänner och familj som finns där och stöttar dom också. Försöker hjälpa dom, men ändå väljer dom att må skiiit. Visst, det är inte lätt, men förr eller senare måste man ta sig igenom den smärtan, man skjuter bara upp på det ju. Men när man väl har tagit sig igenom det kommer man ur det som en mycket starkare människa. Och förhoppningsvis lärt sig av sina misstag.
Det jag inte förstår är hur många väljer att bara följa sitt hjärta, bli så förblindade att man inte ser saker och ting klart längre. Jag har verkligen lovat mig själv  att aldrig BARA gå in med nåt med hjärtat igen, iaf inte i början, jag ska tänka mig för och fortfarande försöka vara lite rationell. 
Vet att det här kan låta hårt, men efter ett x antal år då man stått bredvid och sett på när ingenting händer blir man less..

Hej så länge..